Min kära älskade underbara släkt. Det är inte alla som tycker om HELA sin släkt. Visa gillar knappt dom alls. Men inte jag inte! Jag älskar HEEEELA min släkt för de är de bästa personerna på jorden!
Vi har
mormor som alltid välkommnar en i huset. Som syr UNDERBARA klänningar tillsammans med sin värnina. Som verkligen är den som håller ihop oss på den sidan av släkten. Som har de mest finurliga saker att ge en (ibland är det dock bara jag och mamma som uppskattar dom, haha) och som alltid arrangerade de roliga tripparna till Ullared (och misstänker att att hon hade ne del att göra med Skara tripparna med?)
Vi har
morfar som gör mumsiga köttbullar och sås. Som alltid har ett dåligt skämt i rockärmen. Som berättade de bästa historierna när vi var små. Som alltid finns där när man behöver honom och som alltid ger än de böcker man vill ha i julklapp/födelsedagspresent ;) (För en bokmal är detta en mycket bra egenskap ;D) Och bakom varje bra man står en bättre kvinna och min morfars kvinna är
Anne, en kvinnlig version av morfar utan dålig skämt. En jag alltid sett som en del av familjen. Har aldrig riktigt sett hennes som en extra mormor men det är ändå det hon varit. Hon är lika varm, ödmjuk och snäll som en mormor och kan laga lika bra mat som en.
Sen har vi
norrmännen.
Fredrik, aka min morbror, som har tagit efter morfar med sina dåliga skämt. Som låsas att han är norrman och glömmer bort att han är svensk.
Lena som försvenskar sig när vi kommer och hälsar på så att man faktiskt förstår vad hon säger. Som är så mysig och välkomnande och som ser otroligt vacker ut på sin födelsedag i sin nationaldräckt.
Karoline, aka min yngsta kusin, som man fattar hälften av vad hon säger på grund av att hennes pappa inte lärt henne svenska. Som alltid är lika glad att se en och alltid ger en ett leende på läpparna. Sist har vi
Kenneth, min två veckor yngre kusin (och jag låter aldrig honom glömma det), som faktiskt är ROLIG tillskillnad från sin far och farfar. Som jag vet jag alltid kan vara mig själv med. Som jag alltid drar fram det konstigaste ur. Som jag kan sitta och prata i flera timmar om allt och inget och som alla tjejer avundas mig för när jag umgås med honom, haha.
Min älskade
moster och hennes familj (som jag förövrigt VÄLDIGT sällan kallar moster).
Tessi (moster) som jag ser som min extra mamma. Ett tag spenderade jag lika mycket tid hemma hos henne som jag gjorde hemma. Den som har ett skratt som ALLA känner igen. Den som alltid finns där när jag behöver henne (speciellt när det kommer till något kvinnligt och ytligt då mamma inte är till mycket hjälp, HAHA). När mamma inte kunnat finnas där har jag alltid haft Tessi. Hon står mig nästan lika nära som min mamma. Att vi delar musik-, film- och boksmak gör ju vår relation sämre. Dessutom gör hon världens bästa köttfärsås! Sen har vi
Fia-Lotta Jansson (aka Sofie, min nästa yngsta kusin). Släktens sångfågel som är så mycket bättre än vad hon själv inser. Som, trots att hon är 4 år yngre, är en väldigt nära vän. När Jennifer, som jag hängde med 24/7 (nästan), hittade sin pojkvän, kom jag mycket närmare Sofie då det blev henne jag hängde med istället. När det är vi två (eller tre med Jennifer) har vi alltid kul och vi är alltid our true selves (och då blir vi farliga, and that's why not many people see us like that) och flippar totalt.
Tommy vars kramar och leende jag saknar. Han var alltid så glad när jag kom över. Ville alltid berätta saker som hänt för mig och jag lyssnade alltid. Ville man spela något var han rätt person att komma till. Han är alltid så snäll. Hela familjen är verkligen osm en extra familj för mig. För Sofie, Jennifer och Tommy är som mina syskon. Jag ser dom som mina systrar och bröder.
Sist på mormors sida har vi
Knutte (Putte), yngsta morbrodern. Familjens galna professor, som provar på allt ingen annan vågar. Som driver alla oss andra till vansinne med sitt retande och sin envishet. En av de få som faktiskt kan kickla mig. Han förlorar aldrig en argumentation (enligt han själv), så länge man inte har VÄLDIGT starka och konkreta bevis att han har fel så har han inte det, vilket gör det omöjligt att föra en debatt med honom, haha. Men han är ändå Knutte. Bra på sitt egna lilla vis. Den man vänder sig till när det är dator problem, den man vänder sig till när man behöver ett smart svar. Den jag gick till när jag bara behövde hänga (eller han för den delen) och vara allmänt konstig.
Sista på mammas sida över huvudtaget har vi bröderna Järsberg.
Calle och
Gustaf. Man kan nästan dra dom över en kam då, enligt mig, de är så otroligt lika. De har oftast samma smak gällande allt förrutom möjligtvis tjejer (mycket bra smak dessutom!). De är båda någon som mina kompisar dreglar över. De båda har motorcyklar som jag älskar att åka på. De är båda otroligt roliga och kan föra väldigt intressant koversationer. Ett firande utan dom är helt enkelt inte lika roligt! The party doesn't start until they walk in ;)
För att börja på pappas sida har vi
farmor. Det är nu det börjar bli komplicerat. Min farmor är inte min biologiska farmor. Den biologiska dog innan jag föddes, men hennes senaste... man var min icke biologiska farfar som sedan blev tillsammans med min farmor och därför växta jag upp med henne som farmor. Jag skulle aldrig säga att hon inte är min RIKTIGA farmor, för det är hon, hon är bara inte min biologiska. Hon är som många andra farmödrar, AWSOME på att laga mat och baka. När vi (aka jag och Petra) kommer och äter vet vi att det alltid blir kött sås och potatis, våran favorit. En annan favorit är henne OTROLIGT god bullar som jag saknar väldigt mycket för tillfället. Farmor är den som tog oss (fortfarande jag och Petra) på de bästa semestrarna ever, varje sommar i säkert 9 år. Bästa delan av hela året, de semstrarna. Jag älskade alltid att komma till farmor (still do!). Jag och Petra lekta. Vi satte och mös alla tre, åt godis, spelade spel, sydde. Jag har många fina minnen med min RIKTIGA farmor och jag kommer alltid vara hennes lilla piga. Hon gav mig också ett av de finaste breven jag någonsin fått i studentpresent. Min icke biologiska
farfar men likaså min RIKTIGA farfar dog när jag var runt 5 eller 6 år. Jag kommer alltid minnas dagen jag fick reda på det. Vi var och badade när plötsligt pappa behövde åka. När vi kom hem stod han ute på balkongen och rökte och berättade då att farfar dött. Jag sprang genast in på mitt och Alexandras gemensamma rum och grät ögonen ur mig. Annars ha jag väldigt få minnen av farfar. Han var en riktig pajas och en fenomenal fotbolls dommare. Efter farfar död hittade farmor
Tommy. Han är lite som Anne, jag ser inte honom som en extra farfar men han är ändå lite det. Han var med på alla semestrar förrutom 2. Han påminner väldigt mycket om morfar med sin dåliga skämt (förstår ni nu varför jag har dålig humor?!) och min släkt hade inte varit komplett utan honom.
Sist men inte minst har vi min
faster (även hon kallar jag väldigt sällan faster). Chatte, som egentligen har samma namn som min mamma, är väldigt annorlunda från resten av släkten egentligen. Hon har sitt temperament men till skillnad från alla män har hon bra humor (enligt mig vilket kanske inte säger så mycket, haha). Hon vet mycket om min mörka del av mitt liv (aka mitt problem med pappsen) då det trots allt är en del av henne. Hon känner mig mycket väl, bevis är då hon alltid frågar vad jag har glömt innan jag går ut genom dörren (inte OM jag glömt något utan VAD), HAHAHA.
Någonstans vill jag också trycka in
Sara. Hon är en mycket mer avlägsen släkting men fortfarande en del av min släkt. Sara är min mammas kusin och en av mina vänner. De gånger jag åkt upp själv till Stockholm har det varit jag och Sara. Sara är en så otroligt underbar människa. Som bryr sig mer om andra än sig själv. Som pratar med mig som om vi inte hade 10+ år emellan oss. Som alltid är rolig att vara med. Jag vet att om jag någson sin skulle ha problem eler behöva prata eller bara behöva någon skulle hon finnas där och jag hoppas att vi kommer ses så mycket oftare i framtiden för jag älskar att vara med henne för hon gör mig lycklig!
