Jag vill börja med att modifiera titeln. Mina bästa vänner måste det stå. För jag har två, när jag tar ut de alldra bästa. De som vet allt, de som gör allt, de som alltid har och alltid kommer att finnas där. De som är lite bättre än alla andra.
Jennifer. Känn dig inte bortglömd när jag pratade om mina vänner eller om du känt dig utelämnad i någon av de andra ämnena. Jag har sparat dig tills nu. Du har varit min bästa vän sedan jag föddes. Du var verkligen där från början. Det är du som kommer vara med mig ända till slutet. Du vet det stora, du vet det lilla. Du vet mig innan och du vet mig utan. Du vet mina styrkor och mina svagheter. Du har sett mig när jag är som svagast och när jag är som galnast. Ändå älskar du mig. Mitt liv, min personlighet, JAG hade inte varit den jag är om inte du funnits i mitt liv, hela tiden. Vi har varit grannar, rumskamrater, rivaler. Vi har genomgått allt tillsammans. Precis som du sett hela min själv har jag sett din. Precis som du har varit med mig genom allt har jag varit med dig genom allt. Vi känner varandra nästan bättre än vad vi känner oss själva. Jag älskar dig över hela mitt hjärta. Du är min kusin, min vän, min familj, min styrka, min svaghet, mitt allt. JAG SAKNAR DIG. Vi har alltid gjort allt tillsammans och nu finns ett helt hav emellan oss. Det känns fel att göra detta utan dig. Ändå vet jag att jag inte gör detta ensam. För du kommer alltid vara med mig.
Petra. Du har inte alltid varit där som Jennifer men du har alltid funnit i ett hörn av mitt liv. Vi träffades väldigt sällan. Kanske en gång var tredje månad och på kalas. Dock hade vi alltid vår sommar semester med Farmor. Det var högpunkten på året, den semestern. Vi har varit på de bästa platserna... tillsammans med Farmor. Visa resor har sopgubbarna följt med, andra var med Siv. De flesta dock med Tommy. Vi hade dock ändå alltid roligt. Våra semestrar är de minnen som lyser starkast i min barndom, vilket ändå ha gjort att vi ståt nära. Vi hade en gemensam styrka (Farmor) och vi hade en gemensam sorg (Farfar). Vi har båda idioter till pappor. Sorligt att du träffar min pappa oftare än både mig och din egen pappa, haha.
Men sen kom det året då jag ÄNTLIGEN lyckades få dig att inse att min musiksmak var BRA, haha. Ännu en gång var musiken en livsförändrare. Du, jag och Jennifer träffades varje vecka och du blev helt plötsligt en del av det jag och Jennifer hade. Vi var varandras styrkor, varandras familj. Vi kunde vara oss själva med varandra. Som jag saknar det. Den början var nog den lyckligaste tiden i mitt liv. Inget stod i våran väg (förrutom svininfluensan), vi var oövervinnliga. Detta styrkte även vårt band och mer än förrut visste jag att när jag behövde det kunde jag luta mig mot dig om jag behövde. Vi är mer än släkt, vi är en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar