tisdag 27 juli 2010

Resan till USA del 1

Hej allihopa everybody!
Sitter på flyget och skrivet detta i anteckningar så postar jag upp det sen när jag kommer fram till skolan och får internet och så... om jag nu kommer så långt. För NU ska ni få höra mina vänner! Jag, aka fru vimsig, har FUCKING GLÖMT MITT DS-2019 hemma. Och det SUGER såå hårt! När jag står på Frankfurts flygplats och vi mött upp Göteborg gänget så börjar alla snacka om detta VÄLDIGT VIKTIGA papper och jag tar mig förskräckt för munnen och kommer på att obs, det ligger ju på mitt skrivbord! CLÄVER FRÖKEN LJUNGDAHL! Försöker först panikartat ringa till mamma men alla säger till mig att ringa CC... så klart! Så ringer dit och rabblar panikslaget upp vad som hänt och får ta det en gång till då jag är både skånsk och panikslagen med en tendens att prata fort. Hon säger då till min lättnad att det hänt förut och att jag skulle göra följande: När jag kommer fram till tullen i amerikatt ska jag förklara min situation, att jag ska vara med i ett au pair exchangeprogram (cultural care) och att jag olyckligtvis glömt mitt DS-2019 hemma :( Kanske och förhoppningsvis efter lite bende, puppyeyes och övertalande släpper de in mig som turist och jag får senare med skolans hjälp skaffa nytt DS-2019 och sedan fylla i massa papper till imigrantverket. YAY! Så nu hoppas vi på att jag kommer in i alla fall. Är inte alls nervös kan jag ju säga. Känner det i magen från och till hela tiden...

För att berätta resten av dagen så började den med uppstigning, sista packcheckning (ja det gick ju bra, smart ass!), Landöhejdån för att slutligen ta sig in till stan där the final goodbye skulle göras. För att svara på er fråga så JA, jag grät. Och ja Mange blev irriterad för att jag aldrig kom då alla skulle kramas en sista gång 27 gånger :P Tillslut var jag på väg mot Kastrup och när vi var framme kom vi underfund med att vi inte hade en aning om vart vi skulle men hittade tillslut ändå. Hittade även Stine direkt så vi hängde hela vägen. Jätte kul tjej som jag har mycket gemensamt med märkte vi. Socialare människa får man leta efter :D Tog lite tid att boarda flyget från Kastrup då en helgalen kvinna stod och skrek hela tiden och fick tillslut föras bort av vakter vilket gjorde att vi var försenade och fick springa som galningar till vår anslutning... helt i onödan!

När vi kommer fram till där Sandra, Sandra och Anna (min Philadelphiare!) står visar det säg att det är något fel på vårat plan, YAY! Tillslut kommer de fram till att vi måste byta plan och vår nya tid var 19.30 (förut 17.00). Ännu mer YAY! Under väntningstiden träffade tyskan Annika, fick Göteborgarna Jaquline (felstavning?) och Frida att joina oss, fick reda på att avgången istället blir 20.30, fick godis och läsk och slutligen joinade även en cool amerikanare oss, haha. Helkul snubbe. Komer efter många om och män på detta jävla (ursäkta svordomen) flyg och förstår att jag ska sitta själv inklämd mellan två andra personer (sitter 2-4-2, jag satt där det var 4). Efter några minuter får jag dock reda på att tyskan som sitter bredvid mig är au pair så vi börjar snacka lite, dock åker hon inte med CC utan någon annan organisation jag aldrig hört om :o Kommer faktiskt inte ihåg hennes namn heller. Typ Rachel eller något sådant (hördes verkligen inte som det men såg det på hennes papper senare). Trevlig liten prick som jag senare fick låna penna av när det var dags att fylla i de läskiga korten man måste fylla i. Måste påpeka att servicen är superb. Maten var god, fick snacks och dricka i början av flygningen och det visas hur många olika saker som helt på tvn (allt från Nanny McPhee till japanska musikvideors. Dessutom kan man lyssna på all sorts musik, haha kinesiskt ftw!). Fick speciella hörlurar man pluggar in som är ALLDELES för stora.

Jag har just stört min granne (inte tyskan) för att äntligen få gå på toa (efter 2-3 timmars väntan). Ville inte störa henne när hon sov, åt, mådde illa eller fyllde i sina papper men TILLSLUT hittade jag en öppning. Tror aldrig jag har kissat så mycket, haha. Vi är inte heller allt för lång ifrån att flyga över Amerikansk mark och de säger att det är 3 timmar kvar ungefär. Men om man kollar kartan ser det inte ut att vara så lång tid så vi får väl se. Klockan kommer vara ungefär halv 5 i Sverige när vi landar och halv 12 i USA. Kommer kanske vara på skolan vad halv 1-1 och därför komma i säng typ 2... och upp 7... efter en lång resa utan sömn... jag kommer inte var död imorgon nej då! Vill inte somna för att komma in i rytmen i USA men måste säga att det är frestande :P

Vad har vi då lärt oss av detta?
  • Kolla alltid att du har med ALLA papper (se CC’s handbok)
  • Se till att komma ytterst bland sätena eller att du har en kompis osm är iväg, inte lika hemskt att störa då.
  • Ta med en penna även om du har en trevlig medpassagerare som har en att låna.
  • Var inte rädd för att prata med folk du tror är au pairer (trodde hon var det när jag satte mig ner för tyckte hon pratade med några andra tyskar om olika åldrar på barn men vågade inte fråga, haha. Den bredvid henne började fråga ut henne men när hon nämnde att hon skulle vara au pair avbröt jag deras samtal, haha. Elak jag är D:)
  • Och en sista sak.. fasen vad mycket turbulens det är på väg till USA :S Scary ju!
Förhoppningsvis blir nästa inlägg verkligen skrivit i USA. Om de inte nekar mig och skickar hem mig. Eller att jag bor på terminalen tills det fixar sig ;)

6 kommentarer:

Malin Hanak sa...

Jag hoppas du kom in i USA! Du får skynda dig att uppdater så man får veta!

Anonym sa...

hörde att du fixade det! Skönt att allt ordnade sig! Du är ju värsta "esset" påatt resa.

Saknar dig redan

Många kramar//Tessi

Sofia sa...

Jag hoppas allting har fixat sig! :) Jag håller verkligen tummaran! IIhh du kommer ha det SÅ kul här i USA! Jag älskar USA och har inte varit homeskick alls. :)

Lycka till med allt!

malin sa...

KLAAAAANT ASSS!!!!

Ellie sa...

hahahahaa omg...jag hade avlidit på fläcken! förstår paniken där :o är du fortf på skolan??

Emilie sa...

Vad jobbigt att du glömde ditt papper! Hoppas verkligen allt löste sig (ligger lite efter på bloglovin så har inte läst allt än ;))
Och vadå mycket turbulens???? AAH vågar man nu. Fick panik på vägen hem från Mallorca för det kändes som om piloten övningskörde. Men mitt knep brukar vara att titta på de andra medpassagerarna och flygpersonalen. Är de lugna är det ingen chans att det är något fel.


Ja du, det var lite mycket. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade ett fadderbarn. Okej låt mig explain. Jag har tittat på ActionAids hemsida i månader och planerat det här. Men först hade jag Maestro bebiskort som man inte får handla med. Sen gick jag till banken och bytte till visa. Men nu är det en ny kodgrej man ska ha. Så kunde inte handla med det ändå. Gick ner till banken samma vecka som jag skulle till Mallis och fixade det. Måste ha klickat in allt natten innan jag åkte för jag minns fan inte att jag hade gjort det! När jag kom hem igen tänkte jag att "nuuu kan jag äntligen skaffa ett fadd...er...barn? Men vad är det här? Aha jag har visst redan skaffat ett" ;) Måste vart extremt trött innan jag åkte.
Juste ja, hur jag lyckades med visumfotot. Lång historia kort så fick jag ett mejl från CIS efter att ha gråååtit ut för dem hur det inte funkar. "Det går bra att ta det hemma". That was a very bittersweet answer. Gick in till syrran och sa "Nattis... Kamera... Ta bild!" :)

Har vart superseg med bloggen sen jag kom hem. Ska ta tag i det snart.



Well, Minnimä har nu blivit "Emiji" :) Hon kunde inte säga mitt namn förut utan sa "MleMle" och en dag när min moster var med lät det just som "Minnimä" vilket hon påpekade och skrattade åt. Så Alla började säga det och det tog inte lång tid innan Filippa gett mig det namnet. Hihi.



Jo Dorothy Koomson skriver otroligt bra om viktiga saker som kan hända. Både roligt och sorgligt. Karaktärerna är på pricken såna som man vill läsa om. BTW, läser för övrigt "A Journal for Jordan" som du borde kolla upp. Väldigt Amerikansk patriotisk. Hanslar om lilla Jordan som föds när hans pappa är i Irak och även dör när han är 6 månader. Den är skriven av Jordans mamma. Hon gav sin man en journal att skriva i till sin son som han verkligen tog på allvar. Han skrev ner allt i den. Och när han fick träffa sin son i två veckor sov han knappt. Han skulle hem på riktigt två månader innan han dog. Så det är en slags självbiografi som består av brev till Jordan från mamman, och citat från journalen. Jättefin. Jag fick nyss om den när jag tittade på Oprah show. MEN som sagt den är lite patriotisk. Som om det inte finns något bättre än att försvara sitt land genom krig. Jag håller inte med hans Irak syn alls. Och väldigt mycket god bless. Men jag tror det är viktigt att höra andras synpunkter också. Och historier om hur man klarar sig som familj efter att en dött i krig. Men ändå, irakkriget gör mig så arg. "We defend our country" "Against what??" "The enemy" "which is??" "Eeeh... you know the middle eastern guys" "and they have done what to you??" "Ehh..." Yeah im not buying it. Men ska man till USA är det kanske bra att veta hur vissa tänker. Betyder inte att jag någonsin kommer acceptera krig dock!


Måste gå och hjälpa till lite med Filippa nu.

Ha det bäst och lycka till i USA! :)

Kram /Emilie